Bibeln i renarnas land

Genom bibelöversättningen bevarar evenkerna sitt språk och sin kultur

I norra Sibiriens vidsträckta skogar lever evenkerna fortfarande nära naturen. Renhjordarna och de traditionella levnadssätten utgör grunden för deras vardag. Att översätta Bibeln till det egna språket har inneburit mycket mer än att överföra ord från ett språk till ett annat. Nadezjda Jakovlevna och hennes medarbetare har samtidigt bidragit till att ge språket nytt liv och bygga broar mellan generationerna.

På bilden syns översättaren Nadezjda Jakovlevna (till höger) tillsammans med sin familj.

När Nadezjda Jakovlevna berättar om sin barndom i norra Sibirien kan lyssnaren nästan föreställa sig att vara där. Hon beskriver ljudet av renarnas bjällror som väckte henne på morgnarna, kylan som bet i kinderna och doften av rök från eldstaden.

– Vi bodde i tält, precis som våra förfäder. Vintrarna var stränga, men kläderna och stövlarna av renskinn höll oss varma. En del av vårt folk lever fortfarande på det sättet, även om det numera också finns byar och hus, berättar hon.

Evenkerna är ett av Sibiriens urfolk. De lever utspridda över ett vidsträckt område, från floden Jenisej till Amurområdet. Deras traditionella livsstil är nära förbunden med taigan, som täcker stora delar av nordöstra Asien.

Många lever fortfarande delvis som nomader. Under sommaren flyttar de med sina renhjordar till nya betesmarker och under vintern söker de sig till mer skyddade områden. De tar bara med sig det allra nödvändigaste.

– Evenkerna är ett mycket ärligt folk. Ingen behöver vara rädd för stölder. Däremot måste vi skydda oss mot vilda djur, som vargar och björnar. Därför bygger vi våra förråd högt uppe bland träden, berättar Nadezjda.

Även matkulturen vittnar om hur folket har anpassat sig till sin omgivning. En traditionell maträtt är ett bröd som bakas med fet renmjölk. Det är en viktig näringskälla i ett område där temperaturen ofta sjunker långt under nollstrecket.

– Vårt liv skiljer sig mycket från det ryska levnadssättet. Men det är vårt liv. Våra traditioner gör oss till dem vi är, säger hon.

En oväntad väg till översättningsarbetet

Det var långt ifrån självklart att Nadezjda skulle bli en av de viktigaste personerna i arbetet med att bevara sitt folks språk. När Institutet för Bibelöversättning frågade om hon ville delta i översättningsarbetet var hennes första reaktion tveksamhet.

– Jag var inte troende på den tiden och kände mig osäker på om jag ville engagera mig i arbetet. Min vän Anna ville däremot påbörja översättningen och övertalade mig att vara med. Jag tänkte att jag kunde göra det för språkets skull. Jag ville bevara vårt språk, berättar Nadezjda.

Men under arbetets gång började någonting förändras. Bibelns ord talade också till henne personligen och så småningom kom hon själv till tro på Jesus.

Evenkerna är ett av Sibiriens ursprungsfolk.

Ordet som inte fanns

Ett av Nadezjdas starkaste minnen är förknippat med översättningen av bönen Fader vår.

– När vi kom till orden ”låt ditt namn bli helgat” blev vi tvungna att stanna upp. På vårt språk fanns det inget ord för helig, berättar hon.

Hon och Anna funderade länge på hur de skulle kunna uttrycka ett begrepp som saknade en direkt motsvarighet på evenkiska.

– Vi började fråga oss själva vad helighet egentligen är. Är det något ljust? Någonting som berör vårt inre, även om det inte går att se? Vi sökte efter en bild som evenkerna skulle kunna förstå.

Så småningom formade de ett nytt ord som rymde tanken på renhet, avskildhet och vördnad – någonting som står över det vardagliga.

– Det var ett hinder, men samtidigt början på någonting nytt. Språket fick växa och vi växte tillsammans med det, säger hon.

Den första bönen

Översättningsarbetet blev också en personlig andlig resa för Nadezjda. Det som från början var ett språkligt projekt började beröra henne på ett djupare plan. Ord som tidigare hade känts främmande blev gradvis levande.

Hon minns särskilt ett översättarseminarium på Balkan. Deltagarna brottades med liknande frågor: Hur kan vi bevara vårt eget språk och samtidigt uttrycka en tro som är ny för vårt folk?

I början av seminariet kom ett tillfälle då det var dags att be, men ingen tog initiativet.

– Jag tänkte att någon annan skulle börja. Till slut förstod jag att det var jag som behövde göra det. Jag bad bönen Fader vår på evenkiska. Det var första gången jag bad högt. Det kändes både främmande och underbart, berättar hon.

Det blev ett avgörande ögonblick. Tron hade fått en egen röst på hennes eget modersmål.

Ett språk som får nytt liv

Just nu arbetar översättarna med Psaltaren, Ordspråksboken och Markusevangeliet. Särskilt uppskattad är barnbibeln. Den används i skolor och kompletteras med ljudinspelningar, vilket är betydelsefullt för alla som ännu inte har lärt sig att läsa.

– Eftersom många inte kan läsa är ljudinspelningarna livsviktiga. Barn och vuxna kan lyssna, och språket får leva vidare i deras öron och hjärtan, säger Nadezjda.

Vägen har inte varit enkel. Till en början mötte översättarna både misstänksamhet och fördomar. Alla förstod inte varför Bibeln behövde översättas, och en del ifrågasatte motiven bakom arbetet.

– Vi gör detta för våra barn och för nästa generation. Bibeln är också en nyckel till att vårt språk kan bevaras, betonar Nadezjda.

Evenkernas framtid är osäker. Allt färre barn talar språket och möjligheterna till utbildning är begränsade i de avlägsna byarna.

– Jag ber att evenkernas livsvillkor ska förbättras. Att vi ska få behålla våra renar, jakten och vårt sätt att leva. Att barnen ska få utbildning och en ljusare framtid. Och framför allt att vi inte ska glömma våra förfäders språk, säger Nadezjda.

Genom översättningsarbetet har Bibeln fått en central betydelse och samtidigt blivit en bro mellan generationerna. Den har blivit ett sätt att trygga framtiden för ett språk som annars riskerar att tystna.

När Nadezjda berättar om sin första bön på evenkiska eller om hur de skapade ord som tidigare inte hade funnits blir det tydligt att deras arbete är en kärlekshandling – både till Gud och till det egna folket.